Jag ska fan bli vegan!

(I alla fall ett tag för att se hur jag mår.)

Mitt förra inlägg om hur fläsket jag åt till årets lutfisk slog ut mig i flera dagar – med ångest och en hel del allmänna känslor av olust – fick bra respons. Bland annat fick jag tips på en bok i ämnet mat och välbefinnande/hälsa.

Jag har nu läst en bit i boken här till vänster, och jag kan säga så här: Är du inte villig att veta varifrån ditt kött kommer, hur djuren behandlas, eller hur din hälsa kan påverkas, då skall du verkligen undvika denna bok!

Fullt medveten jag är (som Yoda skulle uttrycket det) om att många tycker det är helt crazy att ens fundera på att tänka på att vi som människor kan känna av hur djuret vi äter haft det när det levde och när det dog. Jag inser att det kräver att vi accepterar en hel del weird wild stuff, som möjligheten att känna på det sättet över huvud taget. Men, jag är även övertygad om att del flesta av oss – om inte alla – har dessa förmågor, även om de är latenta. Jag kan t.ex. lätt känna hur någon mår bara genom att tänka på personen i fråga. (Fatta hur förvirrande detta var innan jag insåg varför jag kunde byta känslotillstånd flera gånger på en minut!)

Sedan kan diskussionen föras om den exponentiella ökningen av depressioner och ångest kan ha sin rot i intaget av mat som är mer och mer impregnerad med dödsångest och rädsla…

Är du en empatisk och intuitiv person, då kan jag garantera att du som jag faktiskt känner av vad djuret i fråga upplevt. Dödsångesten och rädslan lagras i köttet, och vi känner helt enkelt av det. Därav mina tuffa dagar efter fläskköttet. Jag antar att grisen jag åt varken haft ett bra liv eller en bra död.

Observera att dessa ord kommer från en man som utan problem ätit allt i köttväg, från gris, till ko, till vilt till mumsiga korvar med okänt innehåll (Longaniza) till grillade marsvin (Cuy) i Sydamerika. Jag minns ett besök på en speciell ät-så-mycket-du-vill-restaurang i Colombia som bara serverade kött. På borden fanns timglasformade träfigurer, grön på ena toppen, röd på andra. Tills du som gäst vände den röda sidan upp vandrade servitörer hela tiden fram till din tallrik och skar av nygrillade köttbitar från stora metallspjut. Direkt från grillen. Då åt jag grillat juver och bitar av komage. Inte en favorit någon av dem.

Det fanns också en tid då jag kunde göra detta utan att påverkas, i alla fall inte som jag var medveten om. Antar att jag får se det som en positiv utveckling.

Sedan är det viktigt att veta att köttet och slakten förr inte är som köttet och slakten nu. Har du förmånen att ha egen gård, med egna djur som du kelar med och ger ett gott liv innan du tar livet av dem. Strax efter att du gett dem deras älsklingsmat för att avleda deras uppmärksamhet, då slipper du i alla fall att stressen och dödsångesten förgiftar köttet. Och du har antagligen en annan respekt för livet om du själv måste ta det.

I boken ovan berättas om en episod från Afrika där en tysk troféjägare skadesköt en kuduantilop, som sedan sprang runt i en timme innan den dog. De afrikanska medhjälparna lät köttet ligga på grund av att de ansåg att kuduns ande var så arg att den förgiftat hela köttet. Det hade blivit värdelöst och till och med farligt giftigt. Otjänligt som föda helt enkelt.

Ett välmenande tips till dig som upplever tanken på att sluta äta kött som helt åt helvete fel, är att i alla fall tacka djuret du äter för att det gett sitt liv för dig. Jag har gjort det under flera år. Känns bra och tar mig tillbaka till en tid då vi som människor levde mer i harmoni med naturen och respekterade livet varhelst det än manifesterade sig.

För mig rent personligen är det nu helt klart att nästa steg i min personliga utveckling kommer att tas när jag förändrar min kost. Hur bra kommer jag inte att må när jag avlägsnat alla ångestbitar från min kost?

Just my grain of truth…

Ännu en gång har jag rent personligen fått uppleva hur det är att påverkas psykiskt av det jag stoppar i mig.

Epicentrum: Årets traditionella lutfisk hos min kära syster. Ett av årets största och mest efterlängtade mumstillfällen!

Jag har inte ätit rött kött eller fläsk sedan jag botade min kattallergi genom att sluta med just dessa födoämnen för några månader sedan. Men, till lutfisken dristade jag mig till att ta en bit knaperstekt salt fläsk. Traditionen bjuder att det hör till nämligen, och vem är jag att bryta en mångårig tradition? (Läste nyss inlägget ovan igen, och inser att jag åt fläsk även förra julen, och då fick nässelutslag. Borde läsa mina egna blogginlägg…)

Hade jag nöjt mig med lutfisk, potatis, krämig vitsås och kryddpeppar (det vattnas i munnen när jag skriver detta) hade jag med all sannolikhet sluppit större bakslag, men nu fick jag lite att bita i… ”Bakslag” förresten, kan det vara del av en hemlig helig stridskonst baserad på den inre andliga kraften i sockerkaka? Eller mazariner?

Hur som helst, den 26/12 klämde jag i mig fläskkött och först idag, den 29/12 börjar jag återvända till ett mer balanserat sinnelag! Helt otroligt! Jag gjorde inte kopplingen direkt heller, trots att jag efter flera års ovetenskapliga studier borde veta att det tar någon dag för effekterna att kicka in, utan det var min kära fru som påminde mig om vad jag gjort. På tal om fru så kan jag numera inte alls säga att jag är makalös.

Effekter av denna exkursion in i svineriets värld?

• Dåligt självförtroende
• En känsla av folkskygghet
• Kort stubin som fan (aggressiv)
  
• Lätt paranoia (alla kritiserar mig hela tiden!)
• Lätt ångest
• Allmän känsla av olust
• Vemod
• Andra allergier blossade upp (nysningar, rinnande näsa)

Ok, det var gott med fläsk, men frågan är om det var värt det. Nu kommer en hel del av er att rent spontant argumentera emot detta och tala er varma för kassler, fläskkotletter, fläskkarré och andra svinaktiga läckerheter. Jag håller med om det goda, och min upplevelse är min. Det jag däremot inbjuder dig att börja tänka på, är hur du kan påverkas rent psykiskt av det du stoppar i dig. Jag har bloggat om detta tidigare, och det är definitivt inte sista gången jag berör ämnet.

Det luriga är att jag ofta upplever en ökad energi och kraft när jag äter något min kropp inte tål. Orsaken till detta har jag genom ovan nämnda ovetenskapliga studier sett som att min kropp försvarar sig mot ”angreppet” genom att skicka ut adrenalin i systemet. Resultat? Jag känner mig piggare och starkare. Detta i sin tur gör att jag redan är i ”Defcon 2″ eller liknande (högt försvarsläge) när personer i min omgivning agerar med mig, och går i försvar direkt.

Efter denna förrädiska energikick kommer tröttheten, som är i nivå med bedövningspil. Elefantvarianten. Nästan i alla fall. En trötthet som inte går att kämpa emot. För några år sedan somnade jag mitt i en mening! Och det var jag som talade…

Häromkvällen fick jag en insikt under min meditation, och det jag fick veta var att maten jag stoppar i mig kan agera som ett slags störande filter som gör det svårt för mig att ta emot de ”signaler” jag behöver för att vara frisk och utvecklas. Teknologi och avskärmande från naturen har samma effekt som dålig mat tydligen.

Ok, lite flumvarning på störande filter som försöker hindra evolution kanske, men saken är den att det är flera som hävdar att anledningen till att vi plötsligt började tagga våra grottor med målningar är att våra hjärnor blev turbocharged genom effekterna av vissa växter. Jominsann. Hur det är med den saken vet jag inte, även om tanken är frän och inbjuder till ytterligare diskussion, men det som torde stå bortom tvivel är att vi alla påverkas på fler sätt än vi många gånger är medvetna om av det vi äter.

För min del känner jag att min kropp mer eller mindre skriker efter annan föda än jag stoppar i den just nu. Jag vet bara inte vad jag skall ge den! För att dra parallellen till förändring lite längre än jag borde, känns det som om jag förvandlats till en fjäril (en cool manlig fjäril förstås) men fortfarande försöker livnära mig på larvmat. Funkar inte. Skulle inte gå att hälla i hallonsylt i tanken på bilen heller. I alla fall inte om jag tänkte köra på sylten.

Kanske sammanfatta lite, även om jag inte helt fattar själv (ahum, harkel, trumvirvel):

Maten vi äter påverkar allt från vår fysiska hälsa till vårt mentala tillstånd till våra tankar till vår utveckling som art.

Allt Gott!

Just my grain of truth upon the infinite beach of creation.